Klassisk motorseglare av lotsbåtstyp, byggd på Väggavarvet i Karlshamn 1956, ritad av Nils Lindh.

 

 

Kravellbyggt skrov i ek på ek. Längd, 38´6´´, bredd 13´5´´, djup 6´, deplacement 18 ton

Ketchrigg med stor 253 kv.fot., fock 143 kv.fot, stödsegel 88 kv.fot. Mesanmasten fungerar i praktiken endast som flaggspel.

Ursprungligen gavs hon namnet ”Kringlan”. Figurerar även under en kort period som ”Rebecca”, enligt ett gulnat certifikat från Svenska Kryssarklubben utfärdat 1968. Av orädda (det anses medföra otur att byta namn på en bruksbåt!) efterkommande redare återigen omdöpt, då det ansågs opassande att segla omkring i något som snarare förde tankarna till ett bakverk. Den här gången blev namnet Strega, och frågan är om det nya namnet kan härledas till en viss svaghet för den kända italienska likören med samma namn, eller om det kan ha något att göra med en del av besättningen? (*Strega = häxa på italienska).

Under sitt gamla namn deltog Kringlan i flera stora race, t ex Nordiska motorbåtsrallyt 1957, och i ”rally-tävligen” Pavillon d’Or mellan Hudiksvall och Ostende 1958, med konstruktören själv som kapten ombord. Den senare seglatsen finns dokumenterad i ”Till rors” nr 31 1958, där man bland annat kan läsa utdrag ur loggboken från den hårda Nordsjön:

”Tidsnöden tvingar oss att köra full fart. Sjöarna växer och kommer emot oss som berg. Kringlan försvinner i vågdalarna. Var 3:e sjö går helt över oss. Frivakten bliv inte kvar i kojen. Våldsamma krängningar, omöjligt hålla ordning på inventarier. Det knarrar och knakar i fogar och skott, och vatten tränger in på ”omöjliga” ställen. Vinden och sjöarna ökar ytterligare och det är tid att bryta tävlingen.”

Den resan fullbordades således aldrig, utan efter 12 dygn till sjös i grov sjö och dåligt väder, gav Lindh och hans besättning upp. Och faktum är att det händer väl fortfarande, i ”fel” väder och vind, att vatten tränger in på ”omöjliga” ställen…

Strega har under större delen av sin levnadstid befunnit sig i trakterna kring Stockholm/Södertälje, men under ca 12 år innan hon kom till Göteborg låg hon i Umeå, där hon tillbringade somrarna på Bottenviken och vintrarna infrusen i Umeälv. År 2006 omstationerades hon till Västkusten, och upptogs under vederbörliga hedersbetygelser i Klippans Bruksbåtsförenings samlingar våren 2008.